Karin

För brödfödan

I dag blev det plötsligt väldigt tydligt för mig vad jag gillar med mitt jobb och vad jag inte gillar. I går jobbade jag sent och var extremt stressad över hur lite tid jag hade på mig med att bli klar för att jag alls skulle hinna hem med det sista tåget. Jobbet gick ut på att rapportera från en politisk debatt om ledarskapet i Partiet. Debatten drog ut på tiden. Inte den bästa utgångspunkten när jag redan hade superbråttom. Jag kände att jag inte gjorde mitt bästa, att jag inte ens hade möjlighet. Det gjorde mig ännu mer stressad också långt efter deadline när jag väl låg i min säng och försökte slappna av för att hinna sova några timmar innan jag skulle till jobbet igen. Förutsättningarna för i dag var alltså inte de bästa. Dagens arbetsuppgift var dock betydligt mer engagerande. Trots att det började med att den jag försökte stämma träff med inte svarade i telefon så blev det ändå en givande arbetsdag. Jag har träffat en flyktinkoordinator som jobbar med att ställa i ordning lägenheter för några kommande flyktingfamiljer och förbereda deras ankomst till Finland. Engagerat, sympatiskt och rakt på sak (lite annat än gårdagens politiska debatt). Och jag lärde mig massor utan krusiduller och invecklade utvikningar om både det ena och det andra. Visst man kan lära sig något av det mesta, men jag vet i alla fall var mitt journalistiska engagemang ligger.

Kent

Jag har inte köpt ett Kent-album sedan 2007 då Tillbaka till samtiden kom ut. Jag har helt enkelt inte haft lust. Sedan de blev “Sveriges största rockband” och flaxade iväg i vad som verkar vara en aldrig sinande hybris så har jag tröttnat. Det tilltalar inte mig längre. Det är förstås inget som någon behöver bry sig om, men jag sörjer det Kent som fick min mage att värka för att det var så jävla bra.

Irritationen började komma redan i samband med Vapen & Ammunition, men då var det mest för att folk i gymnasiet tyckte att “han den där Kent är ju bra”. Min reaktion som ett typiskt Kent-fan var “låt bli MITT band”. Men V&A var fortfarande bra. Så även Du & jag döden. Men sen hoppade Harri Mänty av och Kent blev en gitarrist fattigare. Det märktes på Tillbaka till samtiden och ännu mer på Röd och En plats i solen.

I dag kom Jag är inte rädd för mörkret och efter att ha hört singeln “999” är jag inte intresserad. Första gången jag hörde “999” på radion så önskade jag faktiskt att det inte var Kent, men det var det ju och det visste jag. I dag hade de presskonferens, någon annan möjlighet att prata med dem får inte medierna. Den enda intervjun de gett är för en vintidning där de gör reklam för vinet Kent Edizione - giv mig styrka.

Det är över nu
och 1000 kalla tysta dagar
En plats ett slut
Så släck mitt ljus
Över nu
Och ensam har jag dofterna kvar
Som ett tårögt barn
har du gjort mig svag
Det enda som gjorde mig till jag…

Träning & hårtvätt

Alltså det här med träning är ju mycket hälsosamt och jag har på det stora hela inget emot att svettas ordentligt mellan varven. Jag får bättre kondition, mår bättre, blir piggare och i längden förhoppningsvis också lite snyggare.

Just nu har jag ganska bra flyt och känner att jag har kommit igång igen så där riktigt ordentligt. Det har nu hållit i sig i en vecka. Håll tummarna för att det fortsätter. Jag har ganska så lätt för att slappa till mig efter ett tag om jag blir sjuk eller helt enkelt inte hinner. Då börjar jag också kompensera med att äta mera godis - för då är det ju liksom ingen vits att försöka. Kroppen/knoppen är inte alltid så smart.

Men ett problem som egentligen inte är så stort, men ändock ett problem - det eviga hårtvättandet. Jag brukar annars inte tvätta håret mer än högst två-tre gånger i veckan. Dels för att mina lockar mår bättre då och dels för att hårfärgen håller längre. Torrschampo är världens bästa grej för flottigt hår (jag rekommenderar Tresemmé). Men när jag blir riktigt svettig så räcker det verkligen inte med torrschampo, då måste jag tvätta håret. Och det om något kan få mig att dra mig för att träna ibland, speciellt om jag har ont om tid. Mitt hår ska ha tre timmar på sig att bli torrt (mitt krull bör helst inte utsättas för föning av någon annan än en frisör). Går jag och lägger mig med vått hår så är det inte direkt representativt dagen efter. Hur sjutton gör folk?

Obs! Jag försöker inte skylla min slapphet på håret.

Ti arbeit

Det är bara måndag och jag har redan problem med att förstå hur veckans arbetstimmar ska räcka till. Två artiklar måste bli klara i morgon samtidigt som jag har en intervju i Helsingfors. Den ena texten hade jag tänkt hinna bli klar med i dag, men eftersom e-posten svämmade över av små puffar om både det ena och det andra tog det så gott som all min arbetstid. Det är otroligt hur mycket tid de små sakerna tar. Det må vara lite text men det är mycket arbete. Och gud nåde om man missar en grej!

Klänningsbesvär

Om en knapp månad ska jag gå på Brahe djäknars 75-årsjubileum. Stor fancy fest, klädseln är högtidsdräkt (det vill säga frack för män och långklänning för kvinnor). I går gick jag ett varv igenom Åbos utbud av aftonklänningar och blev deprimerad. Nog för att jag egentligen visste att jag inte skulle hitta det jag är ute efter men jag hade ändå liiite högre förhoppningar.

Varför ser typ allt ut så här:

När jag själv hellre skulle ha något i den här stilen:

Dessutom tycker jag att priserna på aftonklänningar har stigit en hel del sedan jag sist köpte en. Av det jag såg i går så går det inte att komma under 200 euro, det mesta går över 250. Roligt, speciellt när jag inte hittat något som jag verkligen vill ha. Eller jo, en klänning hittade jag - den kostade 855 euro.